Henrik Hult

Tansanian lähetystyöntekijä, diplomiekonomi

Henrik Hult

s. 20.3.1933

k. 12.2.2023

Lähetysseuran palveluksessa 1963–1975 Tansaniassa

(yhdessä puolisonsa Helena Hultin kanssa) ja  

Mission -lehden päätoimittajana 1976–1977

När Henrik Hult vigdes till gravens ro i Pedersöre kyrka den 24 februari kändes kyrkan så gott som fullsatt, vilket inte är så vanligt när det gäller en person som hunnit fram till nästan 90. Men med sin låga profil och sitt vänliga sätt vann han uppskattning i vida kretsar. Dödsannonsen som Helena och de vuxna barnen med familjer lät ingå i Österbottens tidning inleddes med ”min älskade make” och ”vår genomgoda far” och de orden säger allt.

Personligen lärde jag känna Henrik som en god idrottare med 400 meter häck som en specialitet. Och han hann verkligen ta sig över många häckar under ett långt och innehållsrikt liv. Främst kom han att i yrkeslivet ägna sig åt mission och ekonomi, ekonomie magister som han var från Handelshögskolan vid Åbo Akademi. När familjen för sista gången återvände till Finland våren 1975 hade Henrik ända sedan 1963 ägnat sig åt ekonomiförvaltning i Tanzanias evangelisk-lutherska kyrkas södra synod. Helena hade redan 1962 åkt i väg till dåvarande Tanganyika och de närmast följande åren rymmer nog på en ganska spännande kärlekshistoria. Slutligt tillbaka i hemlandet blev det för Henrik ännu en lång era som kyrkoekonom i först Karleby och sedan Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet.

Mellan livets alla häckar hann Henrik ägna sig åt många kreativa aktiviteter som speciellt körsång, akvarell- och ikonmålning samt snickrande i trä. Han rörde sig på ett brett register både kulturellt och kyrkligt. Under studieåren i Åbo började han sjunga i Brahe Djäknar, han var grundande medlem i den uppskattade KSÅA-kvartetten och sjöng under Jakobstadsåren i kyrkokören, missionskören, Betaniakören och den kyrkliga manskören. Som gammal idrottsman var Henrik mån om att röra sig i skog och mark. Efter pensioneringen hann han avverka hela fem Vasalopp samt den 800 kilometer långa pilgrimsvandringen till Santiago.

Det känns som en stor tacksamhet för Helena och hela storfamiljen, samt för oss alla, att Henrik fick vara fullt aktiv praktiskt taget hela livet, och också under målsträckan av livets häcklopp som väl nog i praktiken allt mer blev en pilgrimsvandring mot ett hägrande mål. Vi önskar frid över Henrik Hults ljusa minne.

Erik Vikström, biskop emeritus